Att leva passionerat

Att leva sig in 
Inifrån och ut
Att göra en aktiv handling
Av sina inre övertygelser 
Det stavas M O D 
Det doftar H J Ä R T A 
Och andas P A S S I O N 
Och genomförs i K A M P
I kampen om sanningens sårbara skepnad som genomgår lågornas hånskrattande lågor, utan att förtäras och fortfarande bevara sin strålglans! 

Upprinnelsen till sorgetäcke

En del ord är lättare att dela när det gått några år. Den här morgonen var upprinnelsen till sorgetäcke som skrevs några dagar efter denna.  

Så tung en morgon kan kännas
Nästan så det i halsen ska brännas
När det stockar sig av känslor 
Som hotar gripa sina klor
Om min själ och min meningsfullhet
Som jag desperat söker men går bet

Jag tampas med min kasam 
Är det för att jag känner mig för ensam?
Jag saknar en samhörighet 
I en kommande evighet
Jag vill använda mina gåvor och förmågor
För att känna förtröstan som mor 
Men även som maka
Jag vill en ton av kärlek förmedla och smaka
Men hittar mig själv i mörkret famla
Tills jag ner i ruinen ramlar 
På vägen ner möts jag av mina egna fördömanden och andras

När är min tur att glädjas
Över livet och mina näras kärlek
Till mig och varandra
Jag önskar se oss vandra
På en glädjestig hand i hand
Med starka vävda band 

Ögonen vill äntligen tåras
Av tacksamhet och ej plågas
Av undertryck glädje 
För ett tungt sorgetäcke 
Som ingen tordas lyfta på 

Sorgetäcke

Ett sorgetäcke kan vara varmt och ombonat. Det kan vara vackert handbroderat eller hårt vävt med tunga varpslag. Det kan vara en blandning av såväl sorg som saknad men även med glädje och bubblande hjärtslag. 
Ett sorgetäcke formas av våra livsförutsättningar och vi bär det alltid med oss. 

Vi kan bära det med en tyst vördnad men även med ett spirande hopp, om att en dag få se det upplösas då glädje bryter in eller tiden har gett oss perspektiv.

En del sorgetäcken kommer för alltid finnas med oss. Så må vi breda det omkring oss i en värmande omfamning tills det tunga och kalla dragit förbi och vi förmår lägga det framför oss och kanske slå oss ner då och då och minnas det som var och som en gång ska bli. 

Vabruari

Det är februari
Det är host
Det är snörvel
Det är fräs
Det är... 😷
Det är allt det där
Som stavas virus
Och influensa

Det är också
Se på film
Lösa korsord
Varmt bad
Sitta stilla 
Och bara vara
Vara tillsammans 
Njuta av tystnaden

Det är vabruari 

Poesiutmaningen 2016

Nytt år!
Nya utmaningar!

I år 2016 har jag tänkt utmana mig själv att hålla i skapandet med orden. Det får mig att lyfta blicken, lyfta den inåt, att reflektera och upptäcka vad som försiggår i mina tankar och i mitt sinne, i själ och hjärta. Jag tänker att det gör mig gott och ger en till dimension av mig själv till andra.

Här nedan har jag samlat poesin från januari som fick bli startskottet för 2016 års utmaning. Förhoppningsvis kommer jag fylla här ovan med resten av årets ordskapande.
Välkommen att ta del!

Lev väl!
/Magdalena

Om varje dag var en resa

Om varje dag var en resa
skulle jag förbereda mig
lägga fram och packa
ta fram resehandlingen
kontrollera destination
bestämma färdväg
få motivation 
och koncentration
och en och annan fjäril i
i maggropen 

Om varje dag var en resa
skulle jag vakna med iver
ivrig att komma iväg
att få upptäcka något nytt
att få känna den där känslan
som blir lite förbytt
från den vardagliga lunken
då jag i all hast sveper kaffeklunken
rusar iväg för att inte missa
den tidiga bussturen
som tar mig till kuren
cirka två mil bort
där jag med skygglappar 
för ögonen
tar mig till och från jobbet
med blicken i backen
eller förstrött bakom axeln

Om varje dag var en resa 
skulle jag vara mer medveten
medveten om mig själv
och de som finns omkring mig
börja upptäcka nya dofter
andra färger och nyanser
öppna upp för nya möten
och söka mitt inre i de yttre intrycken
som bekräftar min resa
till rätt destination
som är min passion
det som får mig att 
reagera och reflektera 
det som får mig att känna
att livet pulserar
som gör livet värt
värt att levas med lust
och med glädje

Även i mörka passager 
drivs jag framåt 
med övertygelse att nå
men även förstå
vem som sänt mig
och vilket uppdrag
jag fått med mig
på vägen

Helt plötsligt känner jag mig
i takt med tiden
i kontakt med mig själv
och allt ikring mig
jag har stakat ut mina gränser
och sett vart de är
och inrett min resa
så jag vet benen bär

Jag påbörjar en resa i tiden
i ett här och ett nu
medan jag bär minnen från tidigare resor
i fulltecknad dagbok
i tryggt förvar där hemma
redo att öppnas
när dagen blir kväll
med tid att reflektera
vad dagen har resulterat

Dag knyts till dag
resa till resa
en karta ritas 
för varje ny dag
för varje andetag
för mig framåt 
fram till mitt resmål
i mitt esse jag står
och förstår att jag ibland
får vila
på andras vingar
för att orka bestå
och för att upptäcka
min stora plats i det lilla
i fröet som gror
till prunkande ros

#poesiutmaningen 2016

En trött verklighet

Trötthetens pansar
har intagit mitt huvud
det bedövar alla måsten
blåser liv i rofyllda dagdrömmar

Ögonlocken är blytyngda
och kan inte annat
än lyda dess tyngdlag
och tacksamt blunda

Jag seglar iväg
på dåsighetens vågor
ut på äventyr
där horisonten bleknar

Till ett tyst tomrum
innan det åter
väcks till liv
till verkligheten

#poesiutmaningen 2016

Grönt är skönt!

I ögats intryck
i hjärtats saktande slag
i själens sinne
jag blir varm
jag blir glad
jag blir lugn
det ligger en insikt i orden
grönt är skönt

#poesiutmaningen 2016 

Ovisshet

Vissa dagar är
lystern dyster
dess strålglans
har suddats ur
av tidningssvärtans
skriande rubriker

avgrundens vrål
gör sig påmind
där hoppet sviker
mellan rader av
ovisshetens siluett

#poesiutmaningen 2016

Saknad

På ensamhetens altare
väcks stoft till liv
från svunnen vänskap
där vatten var starkare 
än blod
med smak av tillit
innan låsen förseglades 
och kistan omhuldades
av frusna suckar
under färd
till annan värld

#poesiutmaningen 2016

Ensamt hjärta

Du säger du är min vän
men din blick är bortvänd
när du pratar med mig
jag funderar om jag ens
känner dig

Nära
långt borta
närvarande
men alltid borta
jag undrar

På en klippa
armarna hårt runt benen
ihopkrupen
vinden piskar
tårarna rinner

Kylan ilar mellan solglimtar
smärtan ekar tonlöst
i hjärtats vrå
till ett skrik
som inte ges vingar
förvandlas till smärta 

Tänk om
tänk om nån
kan lägga en arm om
visa gnutta omsorg
om frusen själ
och torka vingklippta tårar
en arm om
snälla kan nån

 #poesiutmaningen 2016

Initiativlös

Blytunga ben
Likt ett ankare
Förblir kroppen orörlig
En tanke flyger
Kanske jag borde
Rörelsen förblir frånvarande
Kvar är en isstod

#poesiutmaningen2016