En kvart på vintergatan

Gott att leva, gott att andas, gott att vandra på vinterväg. Gott att se och gott att njuta av vintersolens korta men gnistrande leende på vinterhimlen. Äntligen kyla, äntligen lager på lager, äntligen knarret under skosulorna. Den korta promenaden känns som en evighetsvandring, den som jag kommer göra en gång när det närmar sig slutet av detta jordiska liv och början på det himmelska. Undrar hur övergången blir. Troligen inget jag skådat förut. Troligen genom skiftande landskap men landskap såsom jag aldrig sett på dem eller genom dem förut. Gamla erfarenheter kommer göras till nya. Nya synintryck kommer överglänsa de gamla såsom jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig. Ändå njuter jag fullt ut av de ljusa strålarna. Försöker tanka in så mycket det går, för att överleva under den mörkare delen innan det åter flödar av ljus. Leva här och nu, bortom gårdagen och innan i morgon. En stund av egen tid och eget rum, mitt i vårt universum. Jag känner att jag lever, jag känner att jag andas, vandrar vidare och tillbaka igen.

Fullständig upprustning

Har tagit för vana att läsa ett stycke ur Max Lucados bok Alla dagar nära en gång per dag. Boken är strategiskt placerad på den plats man med största sannolikhet kan låsa in sig på och få några minuters eget utrymme...

4 januari stod det så här:
"Gud älskar att renovera. Får han bara finnas tillräckligt länge i en persons hjärta så kommer det hjärtat att förvandlas. Bilder av smärta ersätts av nådens vyer. Vredens murar rivs och skakande grunder förstärks. Gud kan lika litet låta ett liv förbli oförändrat som en mor kan låta bli att torka sitt barns tårar.

Detta kan förklara en del av det som känns obehagligt i ditt liv. Att omforma hjärtat är inte alltid behagligt. Vi har inget emot att snickaren sätter upp några hyllor, men det händer att han vill blåsa ur hela västra flygeln. Han har så högtflygande planer. Gud vill se en fullständig renovering. Han ger sig inte förrän allt är klart. Han vill att du ska bli som Jesus."