Translate

29 maj 2012

Acceptera och acceptans

Att acceptera och känna acceptans - vad innebär det egentligen?
Vad säger wikipedia: "Acceptans är en persons godkännande av att uppleva en situation, att följa en process eller att vara i ett tillstånd (ofta en negativ eller obekväm situation) utan att försöka ändra det, protestera eller avsluta det."
Hur svårt är inte det? att avkläda sig all handlingsinstinkt och bara driva med den starka vårfloden utan att kämpa emot?? Funkar det över huvudtaget? Jag förmodar att det ligger en hel del livsvisdom bakom förmågan att kunna landa i en acceptans av hur det ser ut runt omkring. 

Men är det bara att acceptera rakt av? I vilka situationer är det inte läge att acceptera? Förmodligen när situationen går emot mina grundläggande värderingar så pass grovt att de inte går att acceptera. Mina värderingar blir på så sätt vägmärken som signalerar att det är dags att agera och förändra situationen eller att helt enkelt låta det få ha sitt förlopp. För mig blir det viktigt vilket val jag gör när det gäller acceptans. Vad kan jag tänka mig acceptera och var går gränsen för när acceptans är överskriden och övergår i något som är oacceptabelt. 

Livet ger någonstans visdom att kunna avgöra skiljelinjen. Men visst kan det vara svårt då man står mitt i en situation, en process, eller ett tillstånd som helt uppslukar en och då avgöra vad som är rätt eller fel? Framförallt blir det svårt att rakt av acceptera utan att först genomgå en brottningskamp av frågor och känslor som sedan får bli vägledande för att hitta fram till känslan av acceptans. Att välja att påverka är också en form av att acceptera en situation. Där övergår acceptansen till att förvisso acceptera saker och ting hur de ser ut men även ta ansvar för vad man själv väljer att göra vid sidan av situationen, processen eller tillståndet. Då handlar det inte om att ändra, protestera eller avsluta det utan att själv hitta en strategi att överleva det. 

                                                         Lev väl!

 

13 maj 2012

Livets väv


Det finns en vävstol som kan kallas Livet
Var dag en tråd i din väv dunkas in.
Det finns inget mönster beskrivet.
Den väv du gör den är din, endast din.

Till din väv får du märkliga trådar ibland:
små gnistrande nystan du har i din hand.
De vävs in under dagar av sorg och av gråt,
och ger skönaste färg efteråt.
~Mari-Ann Lindqvist ~

En ton från himmelen - Bengt Johansson

http://www.youtube.com/watch?v=3gF_y4mxp8Q&feature=related


11 maj 2012

Att leva

Att leva är att dela, att dela med sig av ens eget livsrum. Det kan krävas en stor portion mod att öppna upp och göra sig till deltagare istället för betraktare, men jag har med tiden funnit det mer värt för att vinna än mer livsutrymme. I gemenskapen frodas både glädje och sorg som båda livnär sig på varandra men också skapar jordmån för nya landvinningar. Att leva är att växa, att växa utav tro, att växa genom möten som bygger en egen bro, över såväl ökenland som blomsteräng i livets olika skeenden.