Att acceptera och känna acceptans - vad innebär det egentligen?
Vad säger wikipedia: "Acceptans är en persons godkännande av att uppleva en situation,
att följa en process eller att vara i ett tillstånd (ofta en negativ
eller obekväm situation) utan att försöka ändra det, protestera eller
avsluta det."
Hur svårt är inte det? att avkläda sig all handlingsinstinkt och bara driva med den starka vårfloden utan att kämpa emot?? Funkar det över huvudtaget? Jag förmodar att det ligger en hel del livsvisdom bakom förmågan att kunna landa i en acceptans av hur det ser ut runt omkring.
Men är det bara att acceptera rakt av? I vilka situationer är det inte läge att acceptera? Förmodligen när situationen går emot mina grundläggande värderingar så pass grovt att de inte går att acceptera. Mina värderingar blir på så sätt vägmärken som signalerar att det är dags att agera och förändra situationen eller att helt enkelt låta det få ha sitt förlopp. För mig blir det viktigt vilket val jag gör när det gäller acceptans. Vad kan jag tänka mig acceptera och var går gränsen för när acceptans är överskriden och övergår i något som är oacceptabelt.
Livet ger någonstans visdom att kunna avgöra skiljelinjen. Men visst kan det vara svårt då man står mitt i en situation, en process, eller ett tillstånd som helt uppslukar en och då avgöra vad som är rätt eller fel? Framförallt blir det svårt att rakt av acceptera utan att först genomgå en brottningskamp av frågor och känslor som sedan får bli vägledande för att hitta fram till känslan av acceptans. Att välja att påverka är också en form av att acceptera en situation. Där övergår acceptansen till att förvisso acceptera saker och ting hur de ser ut men även ta ansvar för vad man själv väljer att göra vid sidan av situationen, processen eller tillståndet. Då handlar det inte om att ändra, protestera eller avsluta det utan att själv hitta en strategi att överleva det.
Lev väl!
