Under en föräldraledighet tog jag mig ofta en promenad längs en naturstig när det var sovdags för minstingen. Ganska snart tog jag för vana att stanna till och slå mig ner vid en eldstad utmed vattnet. Med mig hade jag en bok, mina egna tankar och tystnaden runt omkring.
På väg till platsen lät jag tankarna komma och fara som de ville, det blev ett sätt att rensa ut på nåt sätt. När jag satt mig till ro läste jag ur en av mina guldkornsböcker -de där böckerna som förmår finna mig där jag står och föra mig närmre mig själv och Guds samtal med mig.
Efter någon vecka började jag lyssna in tystnaden och överraskades av vad jag hörde. Det var som om mitt inre började föra en dialog med mig och talade om vad som egentligen fanns inom mig. Det var inte första gången jag gjorde den upptäckten. När jag ser tillbaka har dialogen funnits där hela tiden men tagit sig olika uttryck. Ibland har den fått sin röst hörd i skrivna dikter och tankar, i målade bilder eller i toner. Men den finns där, det inre samtalet som gör sig hörd när jag samlar mig mitt i min egen tystnad.
För att underlätta för mig själv att landa mitt i tystnaden försöker jag återkomma till samma plats för att lyssna. Då vet både mitt inre och mitt yttre varför jag finns just där. Det hjälper tankarna att stilla sig för att göra plats för den inre dialogen att ta form.
Att lyssna mitt i tystnaden nu och då tror jag är viktigt för att orientera mig mot det som Gud har tänkt med mig. Om jag bara travar på och ständigt omger mig av ett sorl av engagemang, arbete och aktiviteter går jag nog miste om riktningen. Samtidigt som båda delarna behövs för att skapa en väg att gå. Jag tror det är mitt i tystnaden som Guds tanke och längtan med dig och mig gör sig synlig.
Kanske känner du igen dig? Kanske blir du nyfiken att själv börja lyssna? Ge inte upp när öknen breder ut sig och det känns som att du inte får något till livs –när det vänder och bäcken kommer porlande igen så ser du och förstår desto mer.
