Stunder med närvaron

Det skvalar och sjunger i elementen i lägenheten. Barnen sover. Maken är tillfälligt ute. Kylskåpet maler dovt i bakgrunden och ventilationen har sitt roterande ljud. omgiven av ljudkällor njuter jag av tystnaden. Jag njuter av att ha en alldeles egen stund. Snart övergår stunden i en trötthet som svider bakom ögonen men ack så skönt det är att tänja på stunden. En egen stund att få fritt spelrum för tankarna och den inre dialogen. Vad viktigt det är att skapa utrymmet. Var ska det annars ta vägen? Det måste ut och jag måste få lyfta på vingarna och sträcka ut för att sedan orka återgå till plikter och ansvar. Ena stunden kan plikterna och ansvaret kännas utvecklande och befriande för att i nästa vara betungande. Men det är så det är och ska vara. Ena stunden bär det medan i andra hota att brista. Någonstans däremellan finns en kraft som håller ihop stunderna och som gör att det ändå går. Jag är inte ensam, Gud är med!

Har du någon gång förnummit en närvaro av någon? När du tittat över axeln så har det inte funnits någon synbar person där. Ändå finns det där, känslan av en närvaro som är så stark så du nästan kan ta på den. Det skapar en känsla av omslutenhet, av värme, av en kärlek som flödar emot en och som smälter det som frusit till i det inre. Därför är det viktigt att skapa de små stunderna. Skapa möjlighet för närvaron att göra sig påmind och för att rensa i det egna förrådet för att göra plats för påfyllning inför vardagens glädjeämnen och vedermödor. Stunden där jag och närvaron möts i en ordlös inre dialog. Ett stycke av livets rum där enbart mitt eget väsen får plats!

Inom räckhåll

Mitt i den vardagliga kamp som utspelar sig kan jag ana en begynnande glädje som väntar. Det ger mig kraft att vandra vidare och en styrka att lägga det åt sidan som tidigare stockade sig framför mig. Allting har sin tid! Det närmar sig tid att gå vidare.

Just nu

Livgivande ande kom och var nära mig och se mig där jag nu är. Se de sår som fortfarande blöder så snart vinden stryker förbi. Känn den smärta det orsakar, den kamp det skapar där jag sluter mig inom mig själv för att härbärgera smärtan. Se mig nu och möt mig där jag är. Ge mig mod att komma vidare. Hjälp mig att inte stänga igen för smärtan. Hjälp mig att möta smärtan med utbredda vingar där du får bli min sköld så jag själv kan gå fri. Du tar dig an kampen så jag själv får kraften att gå vidare. Jag behöver inte stå där och ta skydd –du tar det åt mig! Du har själv tagit på dig all världens synder. Du lägger dig i min väg så jag oskadd kan ta mig över det bråddjup som vill breda ut sig framför mig. Du har själv sagt: jag är vägen sanningen och livet… tro på mig…

Mötesplats

Emellanåt upplever jag en växande frustration inombords. Ingenting är då som det ska och det känns som jag har en sprängande energi som inte får sitt utlopp inombords och som skapar oro och rastlöshet. På senare tid har jag förstått att det är ofta i de stunderna Gud knackar på och vill stiga in och föra ett samtal med mig.

Ibland hörsammar jag oron och söker mig till avskildhet –oftast vid samma vattenbryn, där slår jag mig ner på en medhavd påse på en stock som ligger invid vattnet. Med mig har jag en sliten anteckningsbok i miniformat och en penna. Det är när jag stillat mig och börjar skriva som dialogen tar form. När jag skrivit klart så har oftast den inre oron stillat sig, det har fått sitt utlopp, Gud har fått säga sitt!

Vad gör jag då av det? Ja, ibland förundras jag över all sorg orden gett uttryck för. Inte visste jag att min själ var så tyngd av ledsenhet. Andra gånger sprider sig ett leende då jag i orden finner tecken på en förnöjsamhet och frid i mitt inre. Andra gånger har orden formulerat en dialog där det först framkommer vilka behov jag har och där trösterika ord följer som ger mig rysningar. Ibland följer uppmaningar som jag inte alltid hörsammar med konkret handling. Ja, hur kan jag vara så olydig när det i efterhand står så klart vad budskapet är? Kanske beror det på att jag bara är en människa. Kanske beror det på att jag är dålig på att se och bemöta mina egna behov. Kanske det helt enkelt inte finns kraft att handla för stunden? Det jag vet är att Gud har ett enormt tålamod och väntar tills jag känner mig redo. Det viktigaste är att Gud är närvarande i mitt liv och att jag nu och då bjuder in till möte!

Ur mötet får jag kraft att gå vidare även om jag inte svarar med handling. Ibland är det inte handling som behövs. Ibland behöver jag bara få vara omsluten av den stormande vinden vid vattenbrynet och få uppleva den inre värmen från Guds tilltal. Det fyller mig med nytt mod och ger kraft att gå vidare.

Jag tror att Gud har ett unikt tilltal till oss var och en. Gud använder våra förmågor och vet hur just jag och hur just du kan se och förstå att det är Gud som vill göra sig hörd. Pröva gärna själv att lyssna, att skriva, att blunda, att springa, att sjunga eller kanske att simma -Gud vill föra dialog med oss människor och söker ständigt såväl inre som yttre platser för möte! Öppna dina sinnen och lyssna till Guds knackning på det sätt som enbart du kan höra!

Tillit

Ett ord jag alltmer börjar orientera mig med och vad det innebär där jag är för stunden. Med en fastlagd tillit behöver jag inte vackla så snart vinden sveper förbi. Med tillit behöver jag inte drabbas av fruktan så snart nya utmaningar pockar på. Med tillit kan jag gå rakryggad fast jag inte ser vägen framför mig. Tillit blir för mig trygghet att vara i ett varande utifrån den jag är och inte utifrån det jag möter.

Spirande insikt

Marken är frusen och ligger dold under det tjocka täcket av snö. Snön är kompakt på vissa ställen och porös på andra. Tillsammans bildar det en bädd för en slumrande vår som snart är på väg att väckas. Solen kommer allt högre på himlen och värmer allt mer. Sakta börjar snökristallerna att lösas upp och bilda vattendroppar som sakta söker sig ner till tjälen i marken.

Snart har all snö smält bort och här och var ser vi trötta och tilltufsade gräsmattor och rabatter naket breda ut sig i den annalkande våren. Sakta men säkert är det något som börjar vakna till liv. Något som sakta väcks ur sin tysta dvala. De slokande trädgrenarna har blivit sedda! Solens strålar värmer uthålligt tills såväl blad som grenar börjar sträcka på sig och vända ansiktet mot dess livgivande värme. Solen och våren manar på –sträck på dig, du är sedd, nu är det din tur –kom igen!

Allteftersom bladen och grenarna börjar räta ut sig och tar emot bekräftelsen på det de formats till så börjar saker hända. Det blir ett flöde och processen är igång. Knoppar utvecklas och spricker upp och snart står de trötta och tilltufsade gräsmattorna, rabatterna och buskarna och träden i full skrud. Då vaknar också omgivningen upp och plötsligt ser de allt det vackra de är omgivna av! Även de börjar sträcka på sig och fyllas av en ny livsande! Det är Vår! Det är grönskans tid som har till uppgift att lägga grunden för en kommande skörd när tiden är mogen.

Var lyhörd för det som händer runtomkring dig och svara med att ta emot bekräftelsen på den du är! Glöm inte bort att du är unik! Gör dig själv delaktig i processen att bereda mark och skapa jordmån för den kommande skörden så att fler kan få glädjas tillsammans med dig en dag. Du har en alldeles egen uppgift att fylla, se till att ge den rätt jordmån för att se den utvecklas och slutligen finna dig själv stå med sträckt rygg och hög blick för att tacksamt ta emot bekräftelsen på den du är inför vår skapare. Han kallar dig vid namn och säger -du är mitt älskade barn! Följ mig…

Med förhoppning om en värmande vår

Oj, oj. Har hunnit passera ett antal vägkorsningar. Somliga har jag sett på håll komma i min väg medan andra plötsligt dykt upp i en tårfylld dimma. Det förunderliga är att de plötsligt befinner sig bakom mig. Ibland vet jag inte riktigt hur och när jag gjort valet av väg men på nåt sätt har jag låtit mig ledas igenom. I mångt och mycket är det väl det det handlar om, att släppa kontrollen och låta sig ledas och därigenom leva!

En enorm kärlek har drabbat mig på vägen, en kärlek till de som står mig närmast. När det blåser som hårdast är det bara de som står mig nära som jag kan se och som jag har att luta mig emot. Det är inte alltid det närmsta stödet finns där när jag behöver det. Det är också en del i att leva och att forma en väg och en framtid. Att stödja och ge stöd är en lika lätt som svår uppgift. Det viktigaste är att förlåta och därigenom skapa en väg till livsmod och förtröstan om en väg som bär för såväl nutid som en framtid fylld av hopp och glädje. Älskar dig för den du är älskade make!