Oj, oj. Har hunnit passera ett antal vägkorsningar. Somliga har jag sett på håll komma i min väg medan andra plötsligt dykt upp i en tårfylld dimma. Det förunderliga är att de plötsligt befinner sig bakom mig. Ibland vet jag inte riktigt hur och när jag gjort valet av väg men på nåt sätt har jag låtit mig ledas igenom. I mångt och mycket är det väl det det handlar om, att släppa kontrollen och låta sig ledas och därigenom leva!
En enorm kärlek har drabbat mig på vägen, en kärlek till de som står mig närmast. När det blåser som hårdast är det bara de som står mig nära som jag kan se och som jag har att luta mig emot. Det är inte alltid det närmsta stödet finns där när jag behöver det. Det är också en del i att leva och att forma en väg och en framtid. Att stödja och ge stöd är en lika lätt som svår uppgift. Det viktigaste är att förlåta och därigenom skapa en väg till livsmod och förtröstan om en väg som bär för såväl nutid som en framtid fylld av hopp och glädje. Älskar dig för den du är älskade make!
