Det skvalar och sjunger i elementen i lägenheten. Barnen sover. Maken är tillfälligt ute. Kylskåpet maler dovt i bakgrunden och ventilationen har sitt roterande ljud. omgiven av ljudkällor njuter jag av tystnaden. Jag njuter av att ha en alldeles egen stund. Snart övergår stunden i en trötthet som svider bakom ögonen men ack så skönt det är att tänja på stunden. En egen stund att få fritt spelrum för tankarna och den inre dialogen. Vad viktigt det är att skapa utrymmet. Var ska det annars ta vägen? Det måste ut och jag måste få lyfta på vingarna och sträcka ut för att sedan orka återgå till plikter och ansvar. Ena stunden kan plikterna och ansvaret kännas utvecklande och befriande för att i nästa vara betungande. Men det är så det är och ska vara. Ena stunden bär det medan i andra hota att brista. Någonstans däremellan finns en kraft som håller ihop stunderna och som gör att det ändå går. Jag är inte ensam, Gud är med!
Har du någon gång förnummit en närvaro av någon? När du tittat över axeln så har det inte funnits någon synbar person där. Ändå finns det där, känslan av en närvaro som är så stark så du nästan kan ta på den. Det skapar en känsla av omslutenhet, av värme, av en kärlek som flödar emot en och som smälter det som frusit till i det inre. Därför är det viktigt att skapa de små stunderna. Skapa möjlighet för närvaron att göra sig påmind och för att rensa i det egna förrådet för att göra plats för påfyllning inför vardagens glädjeämnen och vedermödor. Stunden där jag och närvaron möts i en ordlös inre dialog. Ett stycke av livets rum där enbart mitt eget väsen får plats!
