Gott att leva, gott att andas, gott att vandra på vinterväg. Gott att se och gott att njuta av vintersolens korta men gnistrande leende på vinterhimlen. Äntligen kyla, äntligen lager på lager, äntligen knarret under skosulorna. Den korta promenaden känns som en evighetsvandring, den som jag kommer göra en gång när det närmar sig slutet av detta jordiska liv och början på det himmelska. Undrar hur övergången blir. Troligen inget jag skådat förut. Troligen genom skiftande landskap men landskap såsom jag aldrig sett på dem eller genom dem förut. Gamla erfarenheter kommer göras till nya. Nya synintryck kommer överglänsa de gamla såsom jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig. Ändå njuter jag fullt ut av de ljusa strålarna. Försöker tanka in så mycket det går, för att överleva under den mörkare delen innan det åter flödar av ljus. Leva här och nu, bortom gårdagen och innan i morgon. En stund av egen tid och eget rum, mitt i vårt universum. Jag känner att jag lever, jag känner att jag andas, vandrar vidare och tillbaka igen.
